Sedan gammalt var det vanligt att man byggde byar längs vattendrag som t.ex. vid inloppet av Ingå å. För flera hundra år sedan uppstod således byn Dal vid den idag uttorkade Gördaviken (”Gölviken”). Byn Dal, som låg vid det smala inloppet till denna vik, var en utpost i väster för Hovgård säteri.
Enligt jordeboken från år 1540 fanns det i Dal fyra hemman, som alla kämpade med stora svårigheter. Om man får tro de gamla skrifterna (uppgifterna är osäkra) var hemmanen i byn ofta öde och bönderna beskrevs som väldigt fattiga. I början av 1600-talet slogs två av hemmanen i Dal samman. Således fanns nu Kalas, Mellangård och Smeds eller Nilses.
Smeds hemman hade nu många dåliga år framför sig. År 1684 var bonden på Smeds ”oförmögen” och åkern, ängen och skogen sades vara odugliga. Efter många dåliga år tog jägerifiskalen Carl Höijer år 1690 ibruk Smeds hemman. Då fanns där varken timmer- eller svedjeskog, inte tillgång till näver, åkerdikena var igenväxta och på utåkrarna och ängarna växte skog. Åtta år senare, då stället åter varit öde och bytt ägare tre gånger, intygades det att den sista bonden ”varit blotter och av ringa förmånga, då han kommit till hemmanet”. Han övergav stället hösten 1697 och åkte till Reval. År 1698 var husen i uselt skick och skörden var endast 20 kappar råg.
Under Stora ofreden var troligtvis Smeds öde. Kort efter fredsslutet brukades hemmanet av en bonde i ett par tiotal år. År 1743 köptes Smeds av sockensmeden Isak Isaksson, vars efterkommande, som kallade sig Dahlman, hade hemmanet till 1892, varefter det såldes ett par gånger. Den gamle sockensmeden gav sitt namn, Smeds, till hemmanet. Under den här tiden arrenderade Vilhelm Sundström Smeds. Arrendetiden var tio år, men Sundström kom tydligen till korta och flyttade redan 1834.
1928-1939 köpte Ivar Sundman Smeds och mellan åren 1939-1953 ägde Eric Kreuger hemmanet. 1953 köpte Ernst och Sylvia Edlund Smeds. Idag äger Ingå kommun Smeds.
Så här står det om Dalsmeds i boken ”Hågkomster från Ingå kyrkoby” som utgivits av Gammelgårdens vänner.
Karl Östermark trodde förrän han gifte sig med Stava att hon var väldigt rik och skröt att de skulle bli bara guld och gröna skogar efter giftermålet, men det blev inte alls så. I alla fall så efter vigseln så blev han kristnad till Gullkalle och frun blev Silverstava. Skölds Irene som tjäna piga där blev Kopparirene. Sedan blev Kopparirene välsignad med en som, som antagligen var Gullkalles arbete, han kallades Kopparbulten. I hektar kan jag inte säga hur stort stället var, där fanns i alla fall 7-8 kor och 3 hästar. I slutet av tjugotalet sålde Gullkalle stället åt Ivar Sundman från kyrkobyn, fruns namn minns jag inte, men en dräng hade som hette Öhman. På trettiotalet flyttade Sundman till Överby och sålde stället åt industrirådet Ragnar Kreuger, han i sin tur arrenderade stället åt en familj som hette Malmberg, förnamnen minns jag inte, men dom hade åtminstone tre barn, Jarl, Doris och ?. Under Kreugers tid byggdes en ny tegelladugård som sedan brann vid ett häftigt åskväder den 22 augusti 1952. Sedan på femtiotalet sålde Kreuger stället åt Harry och Linnéa Edlund från Kyrkslätt, dom hade två barn, Kurt och Yrsa. Numera ägs själva mangården av Ingå kommun.